Dutch Post-Impressionist Painter, 1853-1890 Vincent Willem van Gogh (30 March 1853 ?C 29 July 1890) was a Dutch Post-Impressionist artist. Some of his paintings are now among the world's best known, most popular and expensive works of art. Van Gogh spent his early adult life working for a firm of art dealers. After a brief spell as a teacher, he became a missionary worker in a very poor mining region. He did not embark upon a career as an artist until 1880. Initially, Van Gogh worked only with sombre colours, until he encountered Impressionism and Neo-Impressionism in Paris. He incorporated their brighter colours and style of painting into a uniquely recognizable style, which was fully developed during the time he spent at Arles, France. He produced more than 2,000 works, including around 900 paintings and 1,100 drawings and sketches, during the last ten years of his life. Most of his best-known works were produced in the final two years of his life, during which time he cut off part of his left ear following a breakdown in his friendship with Paul Gauguin. After this he suffered recurrent bouts of mental illness, which led to his suicide. The central figure in Van Gogh's life was his brother Theo, who continually and selflessly provided financial support. Their lifelong friendship is documented in numerous letters they exchanged from August 1872 onwards. Van Gogh is a pioneer of what came to be known as Expressionism. He had an enormous influence on 20th century art, especially on the Fauves and German Expressionists.  Related Paintings of Vincent Van Gogh :. | The Entrance Hall of Saint-Paul Hospital (nn04) | Portraif of Madame Augustine Roulin (nn04) | Peasant Woman Binding Sheaves (nn04) | Still life with Vegetables and Fruit (nn04) | Two Children (nn04) |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Amy Philip
1788-1865,is a British actress. She is best known for her role as Jessica Arnold in the BBC school drama, Grange Hill, which she acted between 1994 and 1998. In Grange Hill, Amy character was from a middle-class family and was sent to Grange Hill from an exclusive girls school when her father business fell on hard times. She quickly adapted to life at Grange Hill and won a firm following among male fans. In 1996, viewers saw the previously feisty Jessica become bedridden with chronic fatigue syndrome (or M.E. as the condition was then popularly known). Simcock appeared in just the first four episodes of the 1996 series, with Jessica sent to the USA to recuperate. Despite returning to Grange Hill as an integral part of the 1997 series, where Jessica would cause a stir as editor of the school magazine, Simcock appeared in just two episodes of the 1998 series, the explanation being that Jessica had left Grange Hill in favour of sixth form college. In September 1997, Simcock appeared in the CITV comedy drama Knight School as Lady Elizabeth de Gossard, having now changed her professional name to Amy Phillips. Post-Grange Hill, Phillips has continued to make regular occasional appearances in various TV shows, the most notable being as Beth Partridge in the BBC series Rescue Me. She has also appeared in the Hollywood movie The Freediver.
Julie Wilhelmine Hagen-Schwarz
(born October 27, 1824 near Tartu - died Tartu October 7, 1902) was an Estonian painter of Baltic German origin. She studied in Dresden with Friedrich Gonne and later in Munich with Johann Moritz Rugendas.